E4:an söderut

Som sagt, sommarbloggande är nog inte min grej. Har varit hemma en vecka efter Piteå men inte orkat uppdatera. Och nu åker vi igen, denna gång blir det Höga kusten - Motala - Karlstad. Hoppas Anita Viklund (bilen) förblir vår vän hela vägen. Ciao!

E4:an norrut

Nu packar jag och Ponnyn bilen och åker till Piteå. Vi ska till Bärstrollets barndomshem och sedan till Bomans stuga. Yay! Det blir sannolikt inget bloggande på några dagar. Later!

Domedagsmolnen rullar in

Det mullrar hotfullt i horisonten. Eller typ i Vännäs.

Vad fan är lycka?

Om jag får utvärdera semestern redan efter den första dagen kan jag säga att jag aldrig tidigare känt mig så avslappnad vid en ledighet, så kravlös och - på ett positivt sätt - självupptagen.

Det får mig att reflektera över lycka. Det är det många som gjort före mig och många tycks också vara ense om att det troligen inte går att uppnå någon typ av konstant lycka, däremot korta stunder av lycka. När jag nu upplever stunder som skulle kunna tangera lyckotillstånd kan jag ibland stanna upp och tänka "Kan det vara det här som är lycka?". Men i samma stund som jag tänker den tanken och söker ett svar, scannar jag blixtsnabbt av mitt liv och konstaterar att alla saker som med olika frekvens och intensitet kan tynga mig fortfarande finns kvar. Trots att scanningen och konstaterandet sker på en millisekund så lägger den sordin över den stund som kanske var lycklig. Frågan är då, är jag oförmögen att känna lycka för att jag saboterar dessa ögonblick? Eller är lycka den flyktiga känsla som jag upplever strax innan jag scannar? Kanske är svaret ja på båda frågor. Kanske är det något jag kan jobba på. Kanske borde jag inte tänka så förbannat mycket.

Tolka nu inte detta som att jag är nedstämd. Tvärtom, eventuellt är jag ju rent utav lycklig just nu och som minst rör jag mig någonstans i tillståndets periferi. Nu är det slutfilosoferat för denna gång och dags för kaffe.

Festa like it's semestah

Jag har semester!!! Fatta! Det känns fantastiskt. Jag sover, äter, dricker vin, hänger med Ponny. Det mesta utspelar sig på balkongen, utom sömnen. Man kan ha det sämre.

Jag noterar också att det inte bara är jag som ligger lite lågt med bloggandet såhär i semestertider. Jag kan förstås inte svara för andra men för min del handlar det om ren lathet och att det finns en hel del annat som får högre prioritet. Vi får se vad som händer här framöver.

Här ska boostas i bilen

Dagens måste ha:
http://www.clasohlson.se/link/m3/Product,Product.aspx?artnr=32-3612

Poletten har trillat ned en gång för alla

I likhet med vad som tycks vara halva Sveriges befolkning sitter jag och kollar på direktsändningen från Ullevi av The Big 4. Det finns mycket att säga om det, t.ex. att Dave Mustaine har sjukt fluffigt hår och verkligen borde lämna över det där med sången till någon annan och att Slayer alltid håller måttet, men det jag känner störst behov av att skriva av mig om rör Metallica.

Jag har en nostalgisk relation till Metallica eftersom de var mitt första riktiga favoritband. Som 11-åring fick jag ett kassettband av en klasskompis med Ride the Lightning avspelat. Jag lyssnade om och om igen och älskade det jag hörde. På samma sätt kom jag att älska Kill 'em all och Master of Puppets. Musiken var tuff och lite farlig, men ändå så lätt att ta till sig. Samtidigt var det sådant som vuxna avfärdade som djävulskt skrän, vilket bara gjorde det mer intressant. Hur som helst, på 90-talet började de joxa med sin musik, det gick utför, de visade sig vara rätt osympatiska och jag har inte brytt mig särskilt mycket om dem. Men jag kan fortfarande ta fram de tre första skivorna och njuta av dem som om det vore den första gången jag hörde dem.

"Folk" säger att det ändå är coolt att se dem live eftersom de har börjat plocka in så mycket gammalt. Med svaga förhoppningar om att så kunde vara fallet sitter jag därför bänkad framför tv:n. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Jag har ju sett en massa relativt nya liveklipp som inte fallit mig i smaken, men någonstans trodde jag väl att kanske, kanske...Alltså det låter ju rätt bra. Och de spelar nästan bara gammalt. Men det hjälps inte när James Hetfield ylar som den gubbe han är istället för att desperat piska fram texterna som då han var 20. Han älskar dessutom allsång och låter publiken sjunga stora delar av låtarna. Lars Ulrich står mest upp och trummar i ett försök att slå hårt och verka grym. Och så har de ju Krabban på bas...suck. De är helt enkelt ett ärketöntigt band. Jag måste bara inse att de var ett annat band då, typ som Misfits, som jag ju aldrig skulle få för mig att gå och se live idag. Det är bara att acceptera och gå vidare. Jag ska aldrig mer se något liveklipp med Metallica, än mindre betala för att se dem live. Det skulle kunna gå så illa att mina gamla favoritskivor för evigt blir blir förstörda.

När ponnyn är borta dansar jag på bordet (?)

Njuter av ett par dagar helt på egen hand. Ponny följde med Bärstrollet till Piteå. Jag har passat på att frossa i sådant som Ponny inte äter, så ikväll har jag ätit vietnamesiska vårrullar med en sjukt god dippsås. Men det är väl ungefär det som ligger på plussidan med att vara ensam hemma. Annars är Ponny rätt trevlig och underhållande. Det är alltid full fart med honom. Så det är klart att det är lite tomt, när man är van vid att ha det som på bilderna ovan.