Om jag får utvärdera semestern redan efter den första dagen kan jag säga att jag aldrig tidigare känt mig så avslappnad vid en ledighet, så kravlös och - på ett positivt sätt - självupptagen.
Det får mig att reflektera över lycka. Det är det många som gjort före mig och många tycks också vara ense om att det troligen inte går att uppnå någon typ av konstant lycka, däremot korta stunder av lycka. När jag nu upplever stunder som skulle kunna tangera lyckotillstånd kan jag ibland stanna upp och tänka "Kan det vara det här som är lycka?". Men i samma stund som jag tänker den tanken och söker ett svar, scannar jag blixtsnabbt av mitt liv och konstaterar att alla saker som med olika frekvens och intensitet kan tynga mig fortfarande finns kvar. Trots att scanningen och konstaterandet sker på en millisekund så lägger den sordin över den stund som kanske var lycklig. Frågan är då, är jag oförmögen att känna lycka för att jag saboterar dessa ögonblick? Eller är lycka den flyktiga känsla som jag upplever strax innan jag scannar? Kanske är svaret ja på båda frågor. Kanske är det något jag kan jobba på. Kanske borde jag inte tänka så förbannat mycket.
Tolka nu inte detta som att jag är nedstämd. Tvärtom, eventuellt är jag ju rent utav lycklig just nu och som minst rör jag mig någonstans i tillståndets periferi. Nu är det slutfilosoferat för denna gång och dags för kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar