måndag 30 maj 2011

I osynk med staden

Bild: vk.se

I helgen har jag varit i osynk med staden.

Min agenda: vara hemma, ta det lugnt, läsa, skriva lite på min inlämningsuppgift, träffa några vänner under lugna former, promenera, vara ensam, se en film jag inte sett på länge.

Stadens agenda: fylla uteserveringarna, vara ung, vara spexig, spela brännboll, vibrera av feststämning, vara utklädd till indian, krossa glas mot asfalt.

söndag 29 maj 2011

Ledighetens förbannelse

Söndagsångesten är inte särskilt stark idag. Troligen beror det på att det är en kort arbetsvecka som väntar. Jag har tagit ledigt på klämdagen som uppstår på fredag, så onsdag blir lilla fredag. Skönt att slippa söndagsångest, men tror ni allt är frid och fröjd för det? Icke. Störd som jag är känner jag mig istället stressad över hur jag ska kunna få ut så mycket som  möjligt av att vara ledig fem dagar i sträck. Jag menar då inte att jag ska hinna göra en massa saker, utan att jag ska hinna känna mig avslappnad och utvilad under dessa dagar så att jag kan komma tillbaka till jobbet relativt nöjd och inte med känslan av att tiden bara försvann. Detta är något jag våndas med varje gång jag ska vara ledig längre än en vanlig helg och jag vet ju hur fantastiskt dumt det är, vilket stressar mig ytterligare. Det är ju emot alla de principer jag försöker att sträva efter.

Dumt dumt dumt.

En kommentar riktad till språkpoliser och andra besserwissrar rörande mitt förra inlägg: Jag är medveten om att vi inte har något att säga till om gällande huruvida det blir Champions League-final nästa år eller inte. Tacos är det enda vi kan styra över.

En ny tradition har skapats


Det bjöds på tacos på Teg ikväll. Den egentliga skälet till att samlas var Champions League-finalen, men jag kan såhär i efterhand erkänna att jag var där för tacosen. Och sällskapet.

Och vilka tacos sen! Ellen gjorde egna tortillas som var gudomliga och Erik gjorde en egen kryddmix. Ur dessa extra ansträngningar skapades ljuva smaker för trånande gomar. Mer sånt.

Innan vi skildes åt bestämde vi att det blir tacos och Champions League-final nästa år igen. Längtar!

torsdag 26 maj 2011

Feminist Killjoys

Idag hade jag nöjet att få avnjuta en föreläsning av självaste Sara Ahmed på temat Feminist Killjoys (and Other Willful Subjects). I korta drag handlade det om att man som feminist betraktas som en glädjedödare, någon som stör omgivningens strävan efter lycka. Den som skapar dålig stämning vid familjemiddagen.

Det är väldigt lätt att relatera till det om man har någon som helst erfarenhet av att manifestera ett missnöje över sakernas patriarkala tillstånd. En arena där jag upplevt att man ständigt är denna nagel i ögat som feminist är i musikvärlden. Anekdoterna är otaliga om när vi i bandet bildligt talat blivit klappade på såväl huvudet som rumpan. Det händer så ofta att man måste välja sina strider för att stå ut. För att slippa "skapa" dålig stämning och vara just en feminist killjoy. För glädjedödarna är ju inte dom som är plumpa eller inte kan bete sig - det är vi när vi säger ifrån. Sara Ahmed slog huvudet på spiken: You become the cause of the problem you reveal. Så ibland biter man ihop.

Och spelar lite hårdare.

måndag 23 maj 2011

Nytt ur familjealbumet

Bryter bloggtorkan genom att lägga upp några bilder från den gångna helgen. Det var fint väder och fint väder betyder utflykt. Så jag packade ned Ponny och Bärstrollet i bilen än en gång och vi begav oss mot vår första anhalt: loppis.


Det fanns en del fint men vi köpte inget. Jag övervägde dock att köpa detta freak till kokosapa men tog mitt förnuft till fånga. Fast jag ångrar mig lite ändå. 

Ponny hade gått med på att åka på loppis endast mot att han skulle få bada sen. Så vi åkte vidare till Skeppsvik.
Han förbannade allt folk som skulle störa mitt i ombytet just utanför Skeppsviks herrgård. Fräckt! Men så lätt rubbar man inte fokus för en proffsbadare.

 Här myser han!

 Härligt! Friskt!

 Bärstrollet skyllde på en brännskada, annars hade han givetvis också badat. Själv skyller jag på att det är maj och faktiskt inte var särskilt varmt ute.

.

torsdag 19 maj 2011

stolt_tjej_80


Hon fick medalj!! Hon och alla de 9 000 andra deltagarna, som på dagis. Men ändå.

Jag är så grymt nöjd. Jag har för första gången i mitt liv deltagit i ett lopp och för andra gången i mitt liv sprungit 5 km. Det är sant. Jag har tidigare inte trott att jag klarat av mer än 3. Min hjärna har hela mitt liv varit inställd på att skrika nej när kroppen ska kämpa lite grann. Nu är det slut på det. Jag utmanar mig själv och jag klarar av det.

Mitt lopp i korthet: Orutinerat och med bristande självförtroende ställde jag mig lite väl långt bak i klungan. När det blev dags att ge sig av gick det oerhört långsamt och var extremt trångt. Det tog 9 minuter att ta sig 1 km. Sen flöt det på bättre och jag sprang hela tiden utan att stanna upp eller gå. Det fanns till och med en hel del ork kvar mot slutet så jag är säker på att min sista kilometer var min snabbaste, även om jag inte tog tid. Att mäta resultat var jag inte ute efter och hade som bekant pillat bort chipet som annars skulle gett mig en troligen föga smickrande placering, men mitt eget omdöme är succé!

Pepp!!!

onsdag 18 maj 2011

Hur ska det gå?

Blodomloppet imorgon. Första gången jag ska springa i grupp, i en jättegrupp dessutom. Hur ska det gå? Jag är nervös. Jag blir sällan nervös. Jag hatar att tävla och när allt kommer omkring är ju detta faktiskt en tävling. Det sitter ett chip på min nummerlapp men det ska jag skrapa bort. Det är ju inte tävlingen jag är ute efter. Det var sporren. Och det har sporrat mig, att vara anmäld. Jag har tränat regelbundet och försökt pressa mig lite extra dessutom (vilket inte ligger i den tävlingsföraktandes natur, vill jag understryka). Mission completed alltså - så jag kan ju lika gärna ta och skita i det.

Rapport utlovas imorgon.

tisdag 17 maj 2011

Dödens backe finns runt hörnet

Det var fint i skogen idag. Jag försöker samla steg till det där jävla stegtävligen vi har på jobbet. Det är lite kul ibland men mest frustrerande att jag får ihop så få steg trots att jag tycker att jag rör på mig mer än någonsin. Poängen är att folk blir helt galna när det vankas stegtävling så det är lätt att framstå som lågpresterande. Löpbanden viner, steppassen fylls och på lunchen tar man en rask promenad till Vännäs. I'm not with ya.

Ni kan förresten aldrig förstå hur brant den här backen är. Det går ju aldrig att göra kraftig lutning rättvisande på bild, men jag säger bara det: det kan vara stans brantaste. Och värst av allt: den är en del av ett elljusspår så det är tänkt att man ska åka längdskidor utför den vintertid. De hade visserligen satt upp en varningsskylt riktad till skidåkare innan stupet men jag kan inte föreställa mig annat än att det måste stryka med en 4-5 personer varje säsong i kurvan nedanför.


söndag 15 maj 2011

De onödiga bästisarna

Igår slog jag mig ned framför tv:n med min eftermiddagskaffekopp och bläddrade runt bland gamla repriser. Utbudet lämnade mer att önska men jag valde till slut att ägna några minuter åt Hollywoodredaktionen. Tablån upplyser: "Dansk underhållningsserie från 2007. Vad blev det av skådespelaren Gary Busey? Programledarna Johan Stahl och Jan Elhøj på jakt efter mer eller mindre försvunna idoler från 1980- och -90-talen."

Filip och Fredrik har som bekant sålt sitt framgångskoncept till våra nordiska grannländer och jag har tidigare snubblat över en norsk kopia av detsamma. Då som nu vill jag spy litegrann. Alla dessa män i par, med Filip och Fredrik i spetsen, står mig upp i halsen. Erik och Mackan, Anders och Måns och alla andra sköna snubbar som underhåller oss med sina galna upptåg och tokiga bus. Vad är det som gör att vi tydligen aldrig får nog av dessa självgoda bästispar som tjänar sitt levebröd genom att bara dra runt och vara sköna?

Det får mig att tänka på Alex Schulmans gamla debattartikel om den onödiga bloggen. Han sammanfattar mot slutet: "Den svenska bloggarenan består av en liten grupp unga tjejer. Dessa tjejer skriver om mode eller andra saker som är ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket, varför de allra flesta också väljer att avstå från att läsa dem."

Jag sammanfattar: Svensk nöjes-tv består av en liten grupp killar som följs åt i par. Dessa killar pratar om gamla idoler eller andra saker som är ointressanta för den absoluta majoriteten av svenska folket, men ändå älskas de av många och får breda ut sig över tv-tablåerna.

Slutsats: Killar är busiga och roliga. Ge dem mer plats.

fredag 13 maj 2011

Låt oss aldrig mer prata om det

Jaha. Här försöker man blogga med någotsånär rimlig kontinuitet och så väljer Blogger att ligga nere sjukt länge. Men nu ska det väl funka verkar det som.

En viktig uppdatering är att jag blev klar idag med helvetesuppgiften som jag skrev om förra veckan. Lycka! Lättnad! Livsglädje! Men låt nu oss aldrig mer prata om det.

onsdag 11 maj 2011

Ursäkta röran jag bygger om

Jag var bara tvungen att göra en radikal ändring av designen på den här bloggen. Vet inte vad jag tänkte när jag skapade den, skyller på att jag var trött. Jag kände i alla fall ungefär från dag 2 att jag ville spy varje gång jag såg den. Så nu blev det renrakat. Troligen kommer jag att försöka att piffa till lite här och där framöver, så jag ber om överseende.

tisdag 10 maj 2011

Hjälp mä!

Jag älskar Night Fever. Nyligen har jag upptäckt att de passar fantastiskt bra att springa till. Tempot är perfekt, drivet pushar en när det känns tungt och man blir peppad för att det är så bra. Men jag har ju, som tidigare nämnts, en ambition att "komma igång" med springandet och göra det till en rutin, vilket innebär att jag ska springa flera gånger i veckan. Jag inser att jag inte kan lyssna på Night Fever varje gång utan att musiken riskerar att påverkas. Det har hänt mig tidigare att låtar förvandlats till jogglåtar som jag inte längre kan avjnuta på ett avslappnat sätt i andra sammanhang än med joggingskorna på. Det får inte hända!

Så, om någon i min visserligen mycket begränsade men inte desto mindre musikbevandrade och fysiskt aktiva läsarskara har tips på vad jag kan variera med mig mottar jag dessa snarast möjligt och med stor tacksamhet. Jag är absolut inte låst till någon genre - det är drivet jag är ute efter.

söndag 8 maj 2011

Down to the river

Jag blev bönhörd: solen kom tillbaka! Det firades genom att jag packade ned mina herrar i bilen och åkte på utflykt.  Väl framme värmde vi upp med kaffe...
   

...innan vi påbörjade vår radikala bergsklättring.


 


Efteråt kände vi oss nästan lite sugna på att svalka oss i älven. Det var innan vi kände på vattnet och fick brain freeze. Så vi tänkte om och drack lite mer kaffe.


 Jag övade på att fly eventuella svallvågor.


En bra dag helt enkelt. Tjoho!

fredag 6 maj 2011

The Office: ett livsöde eller Woman on the Edge


Jag vill börja med att understryka att jag för det allra mesta har ett roligt och inspirerande jobb.

Men.

Emellanåt dyker det trots allt upp någon uppgift som det verkligen tar emot att börja med för att man vet att den
a) kommer att ta mycket långt tid i anspråk,
b) kommer att vara synnerligen tråkig att genomföra,
c) kräver att något annat knepigt problem måste lösas innan man ens kan börja med uppgiften, och i värsta fall
d) en kombination av alla ovanstående alternativ.

I veckan har jag stångats med en uppgift av typ d. Eller nej, för att vara helt ärlig – två veckor har detta åtagande from hell förpestat mina arbetsdagar. Det är ingenting speciellt, jag har till och med gjort det förr, men att arbeta med det har känts som att jag naken försöker kräla uppför en såpad plastkulle. Om jag hade bestämt mig för att göra plågan kort hade jag avsatt två hela arbetsdagar och blivit av med skiten. Istället har jag börjat, tagit paus, fortsatt, grejat med en annan uppgift en stund, återgått, suckat högt, kommit på att jag måste fråga chefen om en annan sak, kommit tillbaka och tittat lite på uppgiften, suckat, ringt ett samtal, fortsatt men till slut bestämt mig för att stänga ner dokumenten och ägna mig åt något annat.

Kanske tror ni att detta inlägg ska avslutas med en slutkläm i stil med ”Men nu – äntligen är jag färdig och kan ägna helgen åt att vältra mig i lättnad och fåfänga!”. Icke då. Jag blir inte färdig för att det är så tråkigt och det blir ännu tråkigare för att jag aldrig ser ett slut. Status quo. Jag blir aldrig av med detta. Två informationstunga Excelfiler och ett förvirrande Worddokument – det är mitt livsöde.

torsdag 5 maj 2011

tisdag 3 maj 2011

Ta mig tillbaka

Det är så förbannat kallt nu. Är frusen ända in i märgen. Jag längtar tillbaka till påskhelgen, till sol och värme. Då man var på utflykt till havet två dagar i rad istället för att vara inne och röja som det ju var tänkt. Ta mig tillbaka.

Dag 1: Kont med Ponny och bärstrollet


Dag 2: Strömbäck med mormor

Livet med Ponny, del 1


En av de bästa egenskaperna hos min käre sambo - vi kan kalla honom Ponny - är att han är okonventionell. Varför förvara stavmixern i ett skåp? Den kan ju lika gärna stå i kylen. Thinking outside the box.

måndag 2 maj 2011

Att sakna en flyktig bekantskap


Ikväll kryddades den gråa vardagen med en middag med fyra japanska forskare som besökte oss på jobbet. Det var så fint. Två av dem har jag träffat tidigare, både här och i Japan. De påminner mig med sina småknäppa men mycket korrekta karaktärer så mycket om min första, hittills enda, men med all sannolikhet inte sista resa till Japan. För mig var Japan kärlek vid första ögonkastet. Jag var förstås spänd av förväntan inför resan men hade aldrig trott att min bild av landet kunde vara så klockren och så fel på samma gång. Japan var neonskyltar, folkmyller och digitala toaletter men mitt i det också rofylldhet, stillsamhet och omtänksamhet. Det är ett kontrasternas land, för att låta som en kliché klippt ur Vagabond, och det passar min personlighet som handen i handsken. Jag som vill bo i ett hus på landet den ena dagen och i Paris den andra. Jag vill gärna ha liv och rörelse, men inte hets och vassa armbågar.

Jo, middagen avslutades på bästa sätt när den ena forskaren utropade "kawaii!" när jag tog på mig min basker. Made my day!

Jag hade nästan glömt killen vi träffade i Hiroshima som älskade Meshuggah.