Jag vill börja med att understryka att jag för det allra mesta har ett roligt och inspirerande jobb.
Men.
Emellanåt dyker det trots allt upp någon uppgift som det verkligen tar emot att börja med för att man vet att den
a) kommer att ta mycket långt tid i anspråk,
b) kommer att vara synnerligen tråkig att genomföra,
c) kräver att något annat knepigt problem måste lösas innan man ens kan börja med uppgiften, och i värsta fall
d) en kombination av alla ovanstående alternativ.
I veckan har jag stångats med en uppgift av typ d. Eller nej, för att vara helt ärlig – två veckor har detta åtagande from hell förpestat mina arbetsdagar. Det är ingenting speciellt, jag har till och med gjort det förr, men att arbeta med det har känts som att jag naken försöker kräla uppför en såpad plastkulle. Om jag hade bestämt mig för att göra plågan kort hade jag avsatt två hela arbetsdagar och blivit av med skiten. Istället har jag börjat, tagit paus, fortsatt, grejat med en annan uppgift en stund, återgått, suckat högt, kommit på att jag måste fråga chefen om en annan sak, kommit tillbaka och tittat lite på uppgiften, suckat, ringt ett samtal, fortsatt men till slut bestämt mig för att stänga ner dokumenten och ägna mig åt något annat.
Kanske tror ni att detta inlägg ska avslutas med en slutkläm i stil med ”Men nu – äntligen är jag färdig och kan ägna helgen åt att vältra mig i lättnad och fåfänga!”. Icke då. Jag blir inte färdig för att det är så tråkigt och det blir ännu tråkigare för att jag aldrig ser ett slut. Status quo. Jag blir aldrig av med detta. Två informationstunga Excelfiler och ett förvirrande Worddokument – det är mitt livsöde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar