Bubblande lycka

Vilken helg. Vi har haft bästa Malin på besök. Älskade Elise hade namngivningskalas och som hennes gudmor fick jag världens finaste kort som gjorde mig rörd. Vi lyckades totalblåsa den nyblivna 30-åringen Maria så att hon fick en överraskningsfest värd namnet. Som grädde på moset överrumplade Ponnyn mig med att ha tatuerat in mina initialer. Jag blev fånigt glad och fnissar varje gång jag ser det. Kanske världens bästa helg.

Konsum Gourmet

Jag kan inte annat än älska gourmet-tipsen man kan få på vårt Konsum. Ät o njut!

När en beställningskatalog framkallade existentiell kris‏

Den vanligtvis ganska trivsamma uppgiften att välja en kalender inför kommande år, som jobbet dessutom bekostar, känns i år nästintill oöverstiglig. När refillen till min kalendermodell tycks ha utgått står jag plötsligt inför ett hav av val. Helt ofrivilligt. Beslutsångesten är kompakt. Att välja en kalender som överensstämmer med mitt sätt att betrakta dagarna, veckorna, året, är nämligen mer än viktigt. Det kan vara livsavgörande. För kalendern behöver nödvändigtvis inte bara vara en spegling av min syn på tiden, den kan också vara en källa till förändring av densamma. Vill jag leva i nuet, ta dagen som den kommer? Då kanske jag borde ha en kalender med en dag per uppslag. Men eftersom svensk förvaltning inte direkt är uppbyggd kring carpe diem-filosofin borde jag förmodligen ha åtminstone veckovis översikt. Men dagarna då? Sedan flera år tillbaka har mina dagar varit vertikala, med markeringar för heltimmar. Vad händer om jag skulle övergå till horisontella dagar? Det verkar kaotiskt eftersom flera åtaganden samma dag kan ligga i en enda röra utan tidsmässig rangordning. Kanske vore det dock ett nytt sätt för mig att betrakta min arbetsdag och de uppgifter den inrymmer. Kanske skulle jag då sortera saker efter prioritet snarare än vilken tid på dagen de ska genomföras.

Ni hör ju. Det är inga lätta grejor det här. Kasta sig in i ett nytt okänt system för strukturerad tidsplanering eller stanna kvar i mina trygga, vertikala dagar (eller åtminstone det alternativ som är mest likt mitt nuvarande eftersom den förbannade refillen jag vill ha inte finns)?

(Jag gissar/hoppas att min vän och tillika planeringsexpert Elin kan ha tankar kring detta)

Där det inte finns någonting att göra

Direkt efter jobbet i fredags åkte vi till mormors stuga. Vi hade bestämt att vi skulle sova över där, göra i ordning stugan för vintern och åka hemåt igen vid lunch på lördagen. Men det var så otroligt avkopplande där så vi kunde inte göra annat än att stanna ett dygn till. När man måste hämta vatten i älven, koka den på gasolspisen och hälla upp i baljor bara för att kunna diska faller man in i ett lugn som inte kan mäta sig med något annat hemma. Det kändes helt rätt just nu.

Händelser på ICA Gourmet

Idag fes en gubbe/medelålders man på mig på ICA Gourmet. Precis när jag passerade bakom honom lade han av en brakare. Jag tänker att han avsåg att köra en smygare men att det gick snett. Det känns lättare för mig att hantera då. Jag är normalt sett inte så lättskrämd men hade hjärtklappning i flera minuter efteråt. Så högljudd var den.

Heureka!

Det tog mig månader av småkrämpor, ett antal pikar från en massör, en inspirationshelg för löpare och ett besök hos en sjukgymnast att inse: höstens ledord stavas bålstabilitet.

Om hårt arbete och att vara sin egen lyckas smed

Det får räcka nu. Bloggar, liberala dagstidningar och käcka livscoacher försöker alla övertyga mig om att jag är min egen lyckas smed. Just jag kan göra exakt vad jag vill med mitt liv, bara jag har den rätta vilja och är beredd att lägga ned riktigt hårt arbete. Vaddå niotillfemjobb? Jag kan ju sitta på ett café och jobba! Dricka latte efter latte vid min Macbook, träna och träffa lite kompisar och kanske jobba lite mer på kvällen igen. Bara jag bestämmer mig för att satsa på den där grejen som jag brinner så himla mycket för, bara jag sliter som ett djur för det så kommer belöningen. Pengar, frihet och tid. The American Dream är nu tillgänglig även för mig som svensk.

Och det är här jag vill säga: reality check! För det funkar faktiskt inte så. "Alla" har inte tillgång till "allt" bara de lägger manken till. Samhället är inte uppbyggt av en samling individer som alla har potential att bli presidenter, företagsledare eller modedesigners. Det kan väl ingen på fullt allvar tro. Samhället består uppenbarligen av glassiga glidare men till betydligt större del av konsumkassörskor, lagerarbetare och sjuksyrror. Men de har väl inte det helt enkelt? Vill inte tillräckligt mycket med sina liv. Så måste det vara. Om de bara visste vad det innebar att jobba riktigt hårt så skulle de också få smutta på en hallonbellini och sörpla ostron en onsdagkväll.