Jag försöker bygga upp en slags kondition. Det sker främst genom s.k. jogging, eller snarare en rörelse något raskare än promenadtempo. För att bli sporrad har jag anmält mig till Blodomloppet. Det ska hindra mig från att i vanlig ordning låta träningen rinna ut i sanden, tänker jag. Hur ska jag trixa mig ur det här, tänker jag också.
Då jag är en modern kvinna med många åtaganden i vardagen (?) har jag funnit det nödvändigt att beta av åtminstone en av veckans planerade löpturer på morgonen före jobbet. Det kändes förfärligt att denna morgon vakna upp och påminnas om vad jag lovat mig själv igår kväll. Jag satte mig på en köksstol, tittade ut och försökte hitta på rimliga undanflykter. Det misslyckades.
Så jag gav mig ut. Och jag kom tillbaka en tid senare. Jag hade klarat det och mer därtill: jag var sjukligt nöjd. Jag såg bilder framför mig av hur jag nästa år springer Stockholm maraton och kanske blev jag för ett ögonblick förblindad av framtidssynerna för BAM, plötsligt hade jag sparkat min lilltå i badrumsdörren hårdare än jag någonsin tidigare gjort. Den är nu svullen och bultar och jag åker hiss på jobbet istället för att flyga upp för trapporna. Där fick man för att man trodde att man var något. Förbannat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar