Jag hatar långa, pretentiösa bandnamn. Åtminstone om de är
utformade som ett utrop, en uppmaning eller liknande. Det är något med dem som
får mig att rygga tillbaka och tappa allt intresse för att lyssna på banden bakom namnen. Förmodligen
har jag missat något jag skulle kunnat uppskatta, jag gillar ju t.ex. Godspeed You!
Black Emperor. Jag introducerades dock till dem innan min irritation över långa
bandnamn hade uppstått, då jag ännu var öppensinnad och nyfiken. Nu blir band-med-långa-bandnamn ratade direkt. Jag tror jag förknippar dem med någon slags JC-rockande hipsterkultur vars
håll jag inte ens kan titta åt utan att tappa tron på mänskligheten. För vad
vill man egentligen som band när man väljer namn som Clap Your Hands Say Yeah eller
You Say Party! We Say Die!? Jag tänker: Typ gå på New Yorks gator och sprätta med benen. Kanske läsa Charles Bukowski och tycka man är dekadent. Men helst bo i bostadsrätt.
Med reservation för att jag kan ha fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar