Livet för 10 år sedan

Det har väl inte undgått någon att det är 10 år sedan Göteborgskravallerna ägde rum.

10 år. Eftersom jag skulle ha varit där har det fått mig att tänka på vad jag egentligen gjorde då, för 10 år sedan.

Vi var ett gäng som hade tillbringat vintern och våren i de franska alperna. Alla andra hade sparat ihop pengar för att kunna åka eller hade jobbat på plats, men jag gick en CSN-berättigad franskakurs för att finansiera min vistelse där. Och, i något slags sekundärt syfte, för att bättra på franskan. I april blev åkningen för dålig och de andra började få hemlängtan, vilket jag hade full förståelse för. Själv kände jag att jag inte hade något annat val än att stanna för att fullfölja kursen. De åkte, jag blev kvar. Jag har aldrig känt mig så ensam som när de puttrade iväg i bilarna och jag satt kvar i vår urstädade lägenhet och såg dem åka. Nu skulle jag flytta, till en liten tvåa som jag skulle dela med fyra för mig okända killar. En kompis kompis hade intygat att åtminstone den ena, fransmannen, var schysst.

När jag tänker tillbaka på tiden i den nya lägenheten slås jag av hur otroligt selektivt minnet är. För jag har tänkt att det var väl en tid som var - helt ok. Men när jag nu ägnat lite mer tid åt att gräva fram minnen kommer jag på hur dåligt det egentligen var. Hur jag aldrig någonsin idag skulle gå med på att flytta in som ensam tjej med fyra okända killar, som dessutom inte var guds bästa barn. Jag hade glömt hur ensam jag kände mig och hur uttråkad jag var. Att jag faktiskt var rädd för den ena killen jag bodde med (som lyckligtvis åkte hem efter 10 dagar) och hur hans fötter stank eftersom de aldrig tvättades. Att ett gäng trängde sig in i vår lägenhet en kväll för att sno grejor men ångrade sig när de såg att vi var så många och att vi minuten efter hörde hur de knivrånade killen i lägenheten bredvid. Att jag efter det inte vågade vara själv i lägenheten.

Men jag hade också nästan glömt att jag fick en fin vän – fransmannen, han som var schysst. Med honom kände jag mig mindre ensam och utsatt. Vi hittade på saker, han hjälpte mig med franskauppgifter och vi hängde med hans kompisar, vars fötter inte luktade lik. Han skulle till Göteborg när det var EU-toppmöte. Det skulle jag också.

- Vi ses i Göteborg, sa vi när jag klev på bussen till Genève.

Väl hemma köpte jag tågbiljetter till Göteborg. Jag skulle hälsa på Mattias. Och demonstrera. Sedan fick jag ett erbjudande om sommarjobb som jag tog eftersom pengarna var slut. Tågbiljetterna avbokades. Så revolutionär var man. När jag ser bilderna från de där dagarna i Göteborg tänker jag alltid att jag var där, bara för att det var tänkt så. Jag hade inte tänkt kasta sten och bli skjuten, men jag hade tänkt vara där, som en del av något.

Vi sågs inte i Göteborg. Jag var inte där och jag vet inte om fransmannen var där. Varken jag eller min kompis kompis hörde någonsin av honom igen.

En försommar för 10 år sedan. Allt och inget har hänt sedan dess.